Den här bloggen finns där, ruvande för att sortera i tankar och idéer jag hittat, fått, lånat, inspirerats av och så vidare under tidens lopp.
Själv bloggar jag i månadsfart på etwinning.se och lägger upp tips på resurser under fliken ”Digitala tips”. Resurser som kan underlätta ett eTwinningarbete. Jag tipsar med andra ord kring sådant som förhoppningsvis möter ett behov, är någorlunda enkelt att komma igång med samt finns tillgängligt för en EU-publik.
– 5 januari, 2011
Som ett ett litet kärleksbarn mellan Blogger och Wordpress – ja så vill jag beskriva Kidblog. Det har Bloggers enkelhet layoutmässigt. Det har en panel som påminner mycket om det man hittar i Wordpress. Kidblog saknar möjlighet att förändra, fixa banners, ändra bakgrunder och piffa till – men har stora möjligheter att skapa olika roller, grupper och klasser.
Inga e-postadresser behövs till elever, utan de kan få tillgång till konton genom några få klick. Något liten lagringsyta (100 MB) men bildbehandling blir då en naturlig följd.
Jag gillar verkligen Kidblog (och har bloggat om det på eTwinningbloggen). I morgon ska jag presentera det för ett par pedagoger som jag coachar då de är ”nybörjar-eTwinnare”. Fantastiskt kul!
– 21 november, 2010
Uppdraget som eTwinning Ambassadör är en ära. Att kombinera digitala ytor för samarbete med tanken om att den kulturella mångfalden berikar, fördjupar, för oss närmare, river gränser, ökar förståelsen och självklart även hjälper elever att nå målen kring internationalisering, mänskliga rättigheter, språklighet, digital kompetens och mycket annat – ja det är otroligt bra! Detta vill jag verkligen stötta och lyfta fram!
Efter helgens workshop i Nottingham är jag än mer motiverad att försöka hjälpa pedagoger att hitta partners, skapa projekt, få igång eller kanske bara elda på det digitala arbetet. Ett blogginlägg om Nottingham finns här.
– 3 november, 2010
Jag fortsätter att förbereda min bloggkurs och jag har så himla kul själv =) Jag har nu återerövrat en möjlighet för ljudbloggning som tidigare fungerade lite svajigt men som nu är helt suveränt. Podomatic.
Jag lyckas inte få till möjligheten att spela in ljud direkt via mikrofon i programmet (svajar lika mycket som innan) men enkelheten i att ladda upp en ljudfil, skapa ett avsnitt att streama eller till och med bli nedladdningsbart – den tilltalar mig.
Här ett ynka litet exempel på hur det kan se ut och låta när jag efter 5 minuters arbete har:
– 17 oktober, 2010
Huvudet är fullt av tankar. Jag är involverad i en massa spännande projekt. Och jag har förmånen att få jobba med mitt stora intresse.
Jag bloggar inte så ofta om det. Jag twittrar sällan om det. Jag har fullt upp med att reflektera utan att sätta mina tankar på pränt publikt. Jag har fullt upp med att interagera via mail, Facebook, telefonsamtal, digitala ytor för samarbete och självklart ”live”. Det personliga samtalet är något jag uppskattar mer och mer! Och det kan lika gärna ske via Skype som ”face to face”.
I boken ”Marknadsföring och kommunikation i sociala medier” (Lena Carlsson) refererar hon till fem typer av användare av sociala medier:
Jag är en blandning, men kanske mest en samlare, deltagare och åskådare (dock med diskussionbehov!!) vad gäller det publika nätet. Och en kreatör i det mer direkta sammanhanget. Men det växlar, även om jag aldrig kommer att hålla igång twittersamtal eller en högfrekvent blogg eftersom det snarare splittrar min koncentration och ”närvaro” i uppgiften än tvärtom. Likväl som vi har olika lärstilar tror jag vi har olika ”kreativstilar”.
När är jag som mest kreativ? Vad är optimalt för mig? Jag tror att det är oerhört viktigt att lyssna inåt och inte falla in i ett mönster som inte passar en själv.
När bloggen används för kollaborativa samtal, för deltagande och publicering kring en viss fråga eller händelse, eller när den innehåller information och diskussioner kring något jag brinner för – då är den helt suverän för mig! Men jag lyssnar hellre, för vidare information och inspiration i ”mina kanaler” och diskuterar samt reflekterar gärna IRL när tillfälle ges.
Idag förbereder jag en bloggkurs och känner en enorm tillfredsställelse av de verktyg som finns att tillgå. Kursen läggs upp i en wiki. Bloggverktyg och diverse verktyg för bild, video etc. är väl integrerade och den sammanflätning av sociala medier som blivit alltmer tydlig den senaste tiden underlättar och utvecklar. Snart är hela nätet socialt. Mer eller mindre. Och inspirerad av min bloggkurs kände jag plötsligt en lust att uttrycka mig. Publicera mig. Och skriva ett blogginlägg om tankar som finns i min värld just nu.
Posted in bloggar, sociala medier, vardagstankar, wiki.
– 16 oktober, 2010
Vissa webbresurser ligger där och ruvar tills det är dags. Mognar på sig lite. Som TodaysMeet. Eftersom jag inte har en klass längre så har det väntat in sitt tillfälle – och under höstens planerade Mediepedagogiska caféer kommer det användas. Egentligen blir det en lightlightlightverison av det jag såg på ”Framtidens Lärande” i Nacka våren 2010. Men det ska bli kul att plantera ut laptops bland deltagarborden och låta pedagogerna formulera frågor som sedan kan modereras av oss.
Skall då frågorna (och eventuella kommentarer) visas öppet på en skärm/vägg? Där är jag kluven. Jag tenderar själv att fångas mer av detta rörliga media (kommunicerande texter som ständigt uppdateras) än av den person som föreläser alt. försöker att svara på frågor. Så – nej. Vi behåller dem nog dolt men switchar om vid valda tillfällen för att visa på hur det ser ut när frågorna växer fram.
Förhoppningen är att visa på hur en så oerhört enkel resurs kan användas i ett klassrum. Som när Jannie Jeppesens och Pernilla Mellqvists elever kör ”tyst klassråd”. I det exemplet känns det betydligt mer självklart att faktiskt visa elevernas inlägg löpande!!
Och jag är väldigt förtjust i resurser som inte kräver någon kontohantering över huvud taget! Men önskar man så kan man använda sitt eventuella twitterkonto och hashtagga sina inlägg (enligt vald hashtag – se bilden ovan) så hamnar även dessa i det skapade rummet för TodaysMeet.
Posted in kommunikation, samarbeta.
– 11 augusti, 2010
Konsten att logga ut brukar numera bli ett ämne som man ska förhålla sig till. I alla fall om man tillhör de som ser sin tillgänglighet som något helt naturligt och som arbetar med förskjuten arbetstid. Detta berör med andra ord mig själv i allra högsta grad.
Jag trivs bra med att stämma av min jobbmail i mobilen, att arbeta lite annorlunda tider (få vara kreativ när kreativiteten flödar – oberoende av tid), stämma av Facebook, läsa lite RSS-flöden, scrolla igenom twittret osv. Faktiskt! Och jag har varit helt övertygad om att jag kan hantera detta tills…
…jag gör små trevande försök att att försöka hålla mig ifrån datorn eller mobilen. Googlandet. Kunskapssökandet. Scrollandet. Det går inget vidare! Jag noterar nämligen tydligt hur jag blir rastlös. Sneglar på datorn. Sneglar på mobilen. Tar en snabbkoll – ändå. Zappar i tanken mellan sådant jag verkligen skulle vilja göra. Som att läsa färdigt en hel artikel i DN. Läsa ett helt kapitel i en bok. Se en film utan avbrott. Tala länge i telefonen med en vän. Sitta ner i en stol på altanen och njuta av dofterna av den annalkande sommaren.
Men det mesta stannar där – i zappandet. Eller så försöker jag, men blir rastlös. Rastlös vandrar jag omkring och försöker att bestämma mig för vad jag ska göra om jag nu ska göra något fullt ut!
Jag noterar alltså att mitt ständiga zappande mellan olika medier fått mig att inta ett förhållningssätt till mer långsamma medier (spelfilm, böcker, tidningar) som irriterar mig en aning. Medier där man behöver stanna upp en stund för att kunna reflektera, ta in. Jag tror nämligen att man måste vara närvarande för att verkligen bli berörd. För att bli förförd. Av kunskapen, en människas berättelse eller av spänningen som kan uppstå i mellanrummen bara man tar sig tid att lyssna in dem.
Så jag tänker öva mig i att vara just närvarande. Att inte bli världsmästare i multitasking utan bli duktig på att kunna göra en sak i taget. Så nu bloggar jag. Sen tänker jag läsa min DN över en kopp kaffe. Och därefter se en film med popcorn och dricka och allt som hör till. Utan inblandning av vare sig dator, mobil eller annat. Nej – fullt ut! Oavsett vad jag gör. Det ska jag träna på i sommar.
Posted in vardagstankar.
– 12 juni, 2010
Jag uppmärksammades på programmet Publicerat i P1 i DN Fredag och skrev en liten påminnelse om att lyssna då det skulle ta upp ämnet skärmsamhället och jag var nyfiken på Johannes Ekmans reflektion kring sociala kontra det som han vill kalla asociala medier. Min notering föll bort, tiden gick till annat. Men vid frukostbordet idag pluggade jag in hörlurarna och nickade då och då till sambon i någon slags förhoppning att vara ”kvinnan av multitasking”. Men det misslyckades såklart – men sambon förstod. Det här var ju något jag så gärna ville höra.
Sociala medier – så lyder en allt vanligare term. Men en lika vanlig term borde vara asociala medier. Ungefär så inleder Johannes Ekman sina tankar kring ämnet. Johannes Ekman menar vidare att vi lever allt större del av våra liv framför skärmarna. Dataskärmarna, mobilskärmarna, TV-skärmarna osv.
Men skärmen kan även utgöra en avskärmning. Kanske inte för den som sitter där – för den människan ter sig kanske hela världen som öppen. Men en avskärming från de levande och högst närvarande människor som finns runt omkring oss! Johannes Ekman nämner ett tillfälle (inget ovanligt enligt min mening) där en tvåbarnsfamilj (sittandes i restaurangen på IKEA) samtidigt kommunicerade genom olika skärmar med andra än de som satt där i fysisk person. Han menar att samtalstiden med våra barn drastiskt har minskat de senaste åren, och det låter oroväckande i mina öron. Johannes hänvisar även till statistik som säger att vi är överviktigare och ensammare idag – detta trots alla social möjligheter som tekniken föder.
Jag vet att det är lätt att hävda att vi är mer sociala, att vi träffar fler människor, att världen ligger mer öppen osv. Absolut! Men om vi tenderar att glömma bort våra nära och kära, våra vänner, när tiden för fördjupade samtal öga mot öga där kroppsspråk och intonation är närvarande i varje sekund blir allt mindre…. Då vill jag bromsa. Stanna upp. Och fundera ytterligare. Kliva ur min egobubbla och försöka se mig själv från annat håll. Inte avfärda kommentarer om att jag sitter mycket vid datorn med att jag ”ska bara”. Att det är min hobby – ni vet, precis som ni tycker om att spela fotboll. Visserligen ok argument – men inte alltid.
Jag tror att en balans är viktigt i alla lägen. Det är inte tekniken som ska leda oss framåt, inte enbart. Det är inte den som kommer att skapa det framtida lärandet. Tekniken är ett verktyg – men den bör användas med reflektion. Vad vill vi åstadkomma? Vardagens autentiska möten är lika viktiga som att lära sig hantera de sociala medierna. Och värdegrunden måste bli kittet i hela diskussionen. För utan en god värdegrund faller allt platt.
Och nu ska jag försöka fånga min dotter i flykten, på väg mot badet en sommarvarm junidag, och växla några ord med henne. Öga mot öga. För det är så lätt att dra iväg ett sms. Jag vet, av erfarenhet. Men så vill inte jag ha det. Jag har dragit i handbromsen.
Posted in vardagstankar.
– 6 juni, 2010
Kommentar: Sedan blogginlägget nedan har jag funderat ytterligare. Jag har även fått feedback kring att jag inte är ensam om att känna såhär. Det finns alltså något som kanske ändå är värd att syna och reflektera kring. Jag har löst min egen situation genom ett ”tvåkanalssystem”. Ett twitterid kommer vara mötesplatsen för reflektion, information, diskussion etc. Ett twitterid kommer vara min bevakningskanal där jag följer twittrare som sänder ut ren information som jag känner är användbar för mig i mitt yrke. Vi måste alla förhålla oss till det ökade medieutbudet. Vi, liksom de elever vi så varmt förespråkar, är alla olika. För mig känns detta helt rätt. //Maria
Jag vill så mycket!! Det stressar mig ibland. Jag försöker att i (korta!!!) stunder släppa taget om twitter, Facebook, Google Reader (med galet antal feeds) m.m. för att i nästa stund känna att jag verkligen måste in och kolla. Jag kan ju ha missat något! Och så scrollar jag, backar, visar äldre inlägg osv. osv. Och vips så uppenbarar det sig en liten guldlänk. En guldtanke. En guldreflektion. Och jag blir återigen övertygad om att här gäller det att ha rutiner för att scanna av så att detta inte sker igen. Jag vill ju veta! Jag har ju detta med IKT som mitt stora intresse!
Men. Jag blir hjärntrött ibland. Känner att de sociala medierna stressar mig då jag inte känner att jag hinner med. Som Farmville säkert känns för någon. Eller som den egna bloggen för någon annan.
När Facebookgrupperna började startas mer frekvent så jublade jag. För nu kunde jag delta i de grupper som ringade in mitt intresse. Det blev lugnare. Lättare att följa.
Med twitter känner jag att jag inte hittar samma struktur. Det är mer ostrukturerat i sin natur. Lite busigt. Men vet aldrig vem som är där, vad det pratas om osv. Och det är ju väldigt läckert egentligen! Men – likväl som det skapas listor för twittrare inom vissa områden så skulle jag så oerhört gärna önska att det fanns listor för gemensamma #hashtags. Nej – jag efterlyser ingen #-diktatur! Men likväl som det kan samordnas för Eurovisionfestivaler och Teachmeet så önskar jag att det även fanns några gemensamma #-taggar för IKT/skola. Allt kan inte taggas. Absolut inte!! De flödande samtalen och de härliga reflektionerna är ju en del av tjusningen. Men när man inte varit inloggad på ett tag (kan handla om timmar ibland). Då skulle det vara underbart att kunna söka på taggade ämnen.
Alltså en lista med några väl valda #-taggar för såna som mig som gärna samlar ihop och sammanfattar vid tillfällen då inte tiden pockar, solen lyser, barnen har något att berätta, vännerna är på ingång, vinet är på kylning, hundarna vill på långpromenad, nya recept ska prövas och avsmakas, räkningarna betalas, köket dammsugas, rabatten rensas, filmen avnjutas, popcornen poppas och…. Jag, ni vet. Livet!
Posted in twitter, vardagstankar.
– 5 juni, 2010
Senaste kommentarer